Richard Strauss och sopranrösten

  • Post author:

Det finns ingen kompositör som har skrivit så vacker musik för sopranrösten som Richard Strauss (1864-1949). Hans kärlek till just det röstläget går i genom samtliga hans operor under en lång karriär som tonsättare. Strauss ger mig sådana rysningar av välbehag som knappt någon annan kompositör. Hans operor har också givetvis spelats in flitigt på skiva de senaste hundra åren och åtskilliga betydande sopraner har gestaltat de stora Straussrollerna på scen och – i många fall – även fått sina tolkningar bevarade till eftervärlden.

Hans första stora opera är Salome, vars huvudroll kräver virtuos och dramatisk sång samtidigt som en ung tonårsflicka ska gestaltas på scenen. Den psykiskt labila Salome – offer eller galning – har naturligtvis lockat många sopraner genom åren. För att bäst lyckas med att framföra rollen gäller det även att få fram det flickaktiga i rösten. Birgit Nilsson är naturligtvis spektakulärt laddad i den rollen, men jag tycker sångerskor som t.ex. Ljuba Welitsch, Christel Goltz och Inge Borkh bidrar med en större slankhet och elegans rent vokalt.

Elektra är Strauss mest gastkramande verk med en krypande, otäck stämning och där ångesten nästan är påtaglig rent fysiskt för en som lyssnare. Den hämndlystna Elektra kräver en sångerska som med kraft kan ta sig an både höga toner och en komplex psykologisk rolltolkning. Här är väl just Nilsson nästan oslagbar i hård konkurrens med Borkh, Goltz och Astrid Varnay. 

Den världsvana men vemodiga Fältmarskalkinnan i Der Rosenkavalier är en ny typ av Strausshjältinna, en som främst fokuserar på det lyriska, subtila och nyanserade och där det dramatiska inte längre är lika centralt. Här krävs också en annan form av sopran med en mer sofistikerad klang och uppenbarelse som Elizabeth Schwarzkopf, Maria Reining, Lisa della Casa eller Régine Crespin Lite av samma röstkvaliteter krävs också i den nästkommande operan, den läckra meta-kammaroperan Ariadne auf Naxos, där den övergivna och deprimerade Ariadne till slut får möta kärleken på nytt. Rollen har genom åren förevigats på skiva av stora sopraner som Elizabeth Schwarzkopf, Maria Reining, Jessye Norman och Gundula Janowitz.

Trots sin överlastade och krångliga handling tycker jag att Die Frau ohne schatten är hans stora mästerverk. Även med Strauss mått mätt, så är det en överdånigt briljant orkesterapparat som krävs och  – viktigast av allt – vilka sångpartier dessutom. Här kan man också säga att Strauss båda soprantyper möts i handlingen, det mer lyriska idealet i form av kejsarinnan och det dramatiskt laddade som färgarfrun. Kejsarinnans parti är bland det känsligaste som kompositören skapat och jag vill helst höra rollen med sångerskor som Leonie Rysanek, Siv Wennberg eller Gundula Janowitz, vilka sjunger så smärtsamt vackert att man bara vill att tiden ska stå still resten av ens liv. Även färgarfrun har med bravur tolkats av sångerskor som Goltz, Borkh och Nilsson.

Intermezzo är en av kompositörens märkligare operor, där Strauss efter ett eget libretto beskriver en episod i hans eget äktenskap, ett missförstånd mellan honom och hans temperamentsfulla fru, operasopranen Pauline, som skakade om deras relation. Han lanserar dessutom en slags talsång i parlandostil som han senare ofta återkommer till. Operan är ett intressant experiment, där också orkestern har en stor betydelse i form av ett antal mellanspel som anger stämningen i handlingen. Resultatet blev inte helt lyckat, men i Wolfgang Sawallischs inspelning med Dietrich Fischer-Dieskau och Lucia Popp i huvudrollerna så slår det gnistor om sången.

Strauss hade alltid fascinerats av antikens kultur och litteratur och nu under de två sista decennierna återvände han ofta till de gamla myterna, som i den underskattade Die ägyptische Helena, där vi får följa den spartanska drottningen efter det trojanska kriget. En roll som förevigats till eftervärlden av sopraner som Gwyneth Jones och Leonie Rysanek.  En mycket viktig orsak till Strauss framgångar som operakompositör var naturligtvis librettisten Hugo von Hofmannsthal, som också skrev texten till Die ägyptische Helena. Deras samarbete är ett av de mest framgångsrika i musikhistorien och när Hofmannsthal gick bort hade Strauss svårt att hitta kompetenta librettister. En vanlig åsikt är att Strauss operor därefter blev sämre. Personligen delar jag inte fullt ut den uppfattningen, även om de följande verken i genren kanske inte är lika nydanande.

Strauss och Hofmannsthals sista samarbete Arabella, där Strauss försökte återupprepa succén med Rosenkavaljeren, har i alla fall blivit etablerad i repertoaren. En opera, där text och musik är i symbios med varandra som knappast i någon annan, även om talsången blir för omfattande. Hur som helst innehåller operan många lyriskt vackra avsnitt och även om den pryda Arabella kan verka kall, nog brinner passionerna under ytan, vilket lyriska sopraner som Lisa della Casa, Julia Varady och Kiri Te Kanawa tar vara på.

Die schweigsame Frau, där Strauss samarbetade med den österrikiske, judiske författaren Stefan Zweig, är en ensembleopera om den ljudkänslige engelske herremannen Sir John som är på jakt efter en ny fru. Den komiska operan hade nyligen Sverigepremiär i Göteborg och även om den är underhållande så uppstår inte hos mig i alla fall den där vokala magin som jag söker i hans musik och den är därför ingen personlig favorit i hans kanon.

Ett läckert sopranparti kan vi fortsättningsvis också hitta i flera operor, för inte tala om hans allra sista verk sångcykeln Vier letzte Lieder. Min personliga favorit bland de senare operorna är den bukoliska tragedin Daphne. Guden Jupiter har förälskat sig i henne precis som herden Leukippos. Den svartsjuke Apollon dödar till slut sin rival och Daphne förvandlas till ett lagerträd i en magisk slutscen, bland det vackraste musik Strauss skrivit. Ovanligt nog för kompositören så innehåller operan också två ledande roller för tenor. Huvudrollen har dessutom sjungits av stora sopraner som Maria Reining, Hilde Güden, Lucia Popp och Renée Fleming. För mig är det en gåta att den operan inte framförs oftare, om inte i operahuset så borde den åtminstone fungera alldeles utmärkt i ett konsertant framförande.

Hans näst sista opera har jag börjat uppskatta mer på senare tid. I Die Liebe der Danae står återigen det mytologiska i fokus med en blandning av de olika berättelserna om Danaë och Midas. Här återvänder Strauss till ett mer wagnerianskt ideal med en stor orkesterapparat. Operan inbjuder också till svårsjungna partier för huvudpersonerna, t.ex. Danaës parti som uruppfördes av Victoria Ursuleac vid den generalrepetition av operan som genomfördes under Clemens Krauss ledning i Salzburg 1944. Premiären inför en större publik dröjde till 1952 i samma stad och därifrån finns också en ljudupptagning, återutgiven på Orfeo med Annelies Kupper som Danaë, återigen dirigerad av Krauss.

Strauss operamässiga svanesång blev Capriccio som han skrev i samarbete med sin gode vän Clemens Krauss som librettist. Grevinnan Madeleine som uppvaktas av kompositören Flamand och poeten Olivier har spelats in av sopraner som Schwarzkopf, Janowitz och Te Kanawa, men jag tycker ändå inte att den är en av hans mest lyckade. Trots att Capriccio innehåller en del ljuvlig musik och kräver mycket av sopranen i huvudrollen, är den lite för akademiskt torr, även om den på ett värdigt sätt avslutar Strauss besatthet vid den eviga frågan om vilket som är viktigast i en opera, musiken eller texten.

JOIN OUR TEAM?

Do you love opera and classical music, have a great ear for detail and want to express your thoughts through writing?
Please contact us!

SUBSCRIBE TO OUR NEWSLETTER

Read our privacy policy for more info.

JOIN OUR TEAM?

Do you love opera and classical music, have a great ear for detail and want to express your thoughts through writing?
Please contact us!

SUBSCRIBE TO OUR NEWSLETTER

Read our privacy policy for more info.