Brittisk symfonisk nobless

  • Post author:

Brittisk orkestermusik hamnar ofta i skuggan av andra länders musik, men här kommer tio stora brittiska symfonier att upptäcka.

Arthur Bliss A Colour Symphony, som utgår från olika färgers symboliska betydelse, är en sprudlande vital symfoni från 1921-22. Charles Groves inspelning med Royal Philharmonic Orchestra på Warner från 1977 är den bästa, med en perfekt kombination av värme och glöd.

Ernest Moerans symfoni, skriven mellan 1934 och 1937, är en av de ståtligaste brittiska symfonierna, inspirerad av Sibelius – dramatisk, naturmystisk och allvarlig. Adrian Boults inspelning med London Philharmonic Orchestra på Lyrita (1975) är idealisk, kraftfull och med ett bra ljud.

William Alwyn var en fullblodsromantiker som levde i fel tidevarv. Den tredje symfonin från 1955-56 sticker ut lite extra. Mörk och dramatisk, med Holstliknande rytmer och där den långsamma satsen har en grubblande ton. Tonsättaren själv fångar passionen i musiken i sin egen inspelning på Lyrita med London Philharmonic Orchestra (1972).

Att inte Malcolm Arnolds symfonier spelas oftare i konsertsalarna är obegripligt, det är musik som är lättillgänglig, melodisk, men samtidigt med mörka undertoner. Hans bästa symfoni är den femte från 1961 som blandar dramatiska utbrott med sorg och förtvivlan. Richard Hickox och London Symphony Orchestra på Chandos  (1995) fångar allt detta med perfektion.

Arnold Bax skrev sju storslagna symfonier som musikaliskt är mycket rika och ständigt fascinerande. Den andra från 1926 är min favorit: vildsint och orolig, men också underskönt vacker. Ett av de riktigt stora brittiska mästerverken, imponerande gestaltad av Vernon Handley och BBC Philharmonic på Chandos (2003), vilka tolkar den med fantasi, passion och värme.

William Waltons första symfoni (1935) var en sensation när den kom med sina storslaget brassiga klanger, jazziga rytmer och breda melodier. Utan tvekan en av de mest centrala symfonierna överhuvudtaget från mellankrigstiden, som allra bäst uttolkad av André Previn och London Symphony Orchestra på RCA från 1967, överdådigt kraftfull och spontan.

Ralph Vaughan William är själva urtypen för det vemodigt brittiska soundet, där folkmusiken ligger nära. Den inåtvända, melankoliska femte från 1943 är en av de främsta av hans nio symfonier. Bland det mest gripande brittiska musik som någonsin skrivits, tolkad med ett stort vemod av Bernard Haitink och London Philharmonic Orchestra (1995) på EMI/Warner.

Den sjätte, skriven mellan 1944-47, har en helt annan karaktär, mer dramatisk, men också melodiskt tilltalande, med en suggestiskt grubblande sista sats.  Vernon Handley och Royal Liverpool Philharmonic Orchestras inspelning på EMI Eminence från 1994 är den bästa som gjorts.

Till sist återstår Edward Elgar som skrev två symfonier – båda sticker ut som de främsta som tonsatts av en engelsk kompositör. Den första från 1908 är den ståtligaste, bländande i sin majestätiska prakt, men också skör och lyrisk. Allra bäst, och mitt val som den största brittiska symfonin, den stormiga andra (1911), som är mer grubblande och orolig än den första. Den långsamma satsen är kanske det finaste Elgar har skrivit i en närmast mahlersk anda. John Barbirollis stereoinspelningar på Warner med Philharmonia och Hallé Orchestra kombinerar svårmod med majestätisk tyngd (1963-64).

JOIN OUR TEAM?

Do you love opera and classical music, have a great ear for detail and want to express your thoughts through writing?
Please contact us!

SUBSCRIBE TO OUR NEWSLETTER

Read our privacy policy for more info.